Sorg och glädje

Jag har funderat en del på var jag befinner mig just nu, känslomässigt.

Har jag sörjt färdigt det faktum att vi inte kan få biologiska barn? Att vi "förlorat" några år mitt i livet, år som kunde varit fyllda av glädje men i stället präglats av svärta? Att min smärta gjort livet svårt för Micke och vice versa? Känner jag ogrumlad glädje över att vi ska adoptera? Finns det risk för "bakslag" eller kommer jag bli starkare och gladare dag för dag, nu när jag lägger ivf-träsket allt längre bakom mig och barnlöshetshelvetet ser ut att kunna få ett slut?

En sak vet jag och det är att jag inte längre har ett öppet blödande sår som påverkar mig varje minut och begränsar mitt liv.

Jag tror inte heller att jag läkt till den grad att det bara finns ärr kvar. Ett ärr är en påminnelse om den smärta som funnits, men gör i övrigt inte mycket väsen av sig.

Det som bäst beskriver läget är nog ett sår med en rejäl sårskorpa. Det skaver lite, är inte helt bekvämt, men oändligt mycket bättre än när det blöder. Det finns samtidigt en rädsla för att såret ska gå upp igen. Att något eller någon kommer emot eller trycker till och att det visar sig att läkningen inte är klar.

Där är jag idag.

Karin