Väntan och längtan

Jag vet inte om våra papper är framme i Polen ännu. Senaste beskedet från Bfa var att de gått iväg till Notarius Publicus och att det säkert bara skulle ta någon dag innan de kunde skickas till Polen. Det var fyra dagar sedan och jag har inte hört något mer. Så antagligen är de inte skickade.

Fyra dagar. Det är ju ingenting. Ändå börjar jag redan känna mig otålig... Hur ska detta gå? Visserligen är en del av otåligheten kopplad till att vår ansökan inte kan behandlas ännu. Den är inte ens i landet och den ska översättas innan den hamnar hos myndigheterna. Men en del är bara otålighet i största allmänhet. Vi har väntat så länge redan och vårt barn kanske (troligtvis) redan finns. Så nu borde vi bara få varandra. NU.

Min födelsedag närmar sig. Det spär på känslan av otålighet och stress. Jag får ibland nästan panik över att livet snurrar så fort. Att man knappt hinner blinka mellan måndag och fredag. Och att jag nu måste lägga ännu ett år till den där tidsmätningen som man tvingas dras med.

Jag inser att jag är lite motsägelsefull i det här inlägget. Tycker både att tiden går för fort och för långsamt. Men ni förstår säkert hur jag menar.

Jag ska i alla fall fundera på hur jag bäst kan ta tillvara på tiden fram tills vi blivit tre. Det finns saker vi kan "passa på" att göra nu, som blir svårare sen. Vi kan också förbereda oss på många olika sätt. Så småningom kan vi göra saker vi längtat efter så länge, som att fixa i ordning barnrummet och köpa leksaker och kläder. Det får dock vänta ett tag till. Jag varken vill eller vågar kliva in i den fasen ännu.

Karin